”Om du kommer till ett land där du inte kan språket behöver du bara lära dig ett ord, och det är ordet för ja”, sa han. ”För om du får en fråga som du inte förstår och svarar ja, då händer det alltid något.”
Ett motto som kan vara lite lagom kittlande att ha genom livet.
Om Lill
Tänk dig att du växer upp i typ Bullerbyn. Du går i en byskola med 55 personer. Du spelar bordtennis, för det är den idrott man kan ägna sig åt när man bara får ihop ett lag på tre personer. Dina kompisar tycker att höjden av konstigt är den skruvformade pastan som din mamma tar med sig hem från en resa till Italien. Ingen låser sin ytterdörr, ingen är homosexuell och byns enda invandrare heter Uwe och kommer från Hamburg.
Just den här Bullerbyn dryper av företagaranda och drivkraft men inte nödvändigtvis av impulser utifrån, nya spännande tankar och subkulturer. Här är helt enkelt alla stöpta i samma form.
Jag älskade att växa upp i den här byn! Jag älskade att vara som en del av en stor familj på 500 personer, att ständigt vara med i en massa saker som hände och att till och med få chansen att driva ett fik när jag var 14 – för att människor runt omkring mig trodde på mig. Jag älskade det nästan lika mycket som jag älskade att varje sommar få lämna den här byn, följa med ut i Europa och upptäcka världen.
Mina föräldrar hade resebyrå, och därför blev jag tidigt ställd inför kontraster. Från den lilla byn damp jag ner i myllrande storstäder, bland häftiga konstverk, coola människor med annorlunda tankar, udda kläder, mat som alltid smakade mer än hemma, temperament, åsikter, tidningsrubriker, färger, former, sätt att prata som inte fanns i Bullerbyn. Historielektionerna från skolan blev verkliga i Marie Antoinettes korridorer och vid sidan av Berlinmuren. Och grammatiska regler blev oviktiga när jag tvingades prata språk som jag ännu inte börjat studera.
Att tidigt möta något som är annorlunda mot det man har hemma har gjort mig konstant nyfiken. Mest för att jag alltid har vetat att det där andra finns. Det betyder inte att det som fanns utomlands eller i storstaden var mer rätt än det som fanns på landet, där jag bodde. Det betyder bara att det finns många olika sanningar och verkligheter beroende på vem man är, och vad man har med sig. Och bor man i Paris eller New York – då kan höjden av nyfikenhet leda en till en liten by i Småland eller Västergötland eller Värmland. Det kanske är där man hittar de riktigt udda idéerna!
Den viktigaste lektionen lärde jag mig av pappa! ”Om du kommer till ett land där du inte kan språket behöver du bara lära dig ett ord, och det är ordet för ja”, sa han. ”För om du får en fråga som du inte förstår och svarar ja, då händer det alltid något.” Ett motto som kan vara lite mer än lagom kittlande att ha genom livet.
För mig handlar livet nästan alltid om att säga ja, att vara nyfiken och se vad som händer. Därför har jag sagt ja till universitetsstudier, till att vara företagare, till att byta stad mitt i livet och till att ibland fråga spännande människor om de vill leka med mig. Ja, på ett rent professionellt plan då.
Förvånansvärt ofta svarar de ja. Och jag tänker: vad tråkigt livet hade varit om jag aldrig hade vågat fråga. För tänk vilka fantastiskt intressanta människor jag har fått lära känna och arbeta med bara för att jag faktiskt ställde frågan.
Men livet handlar ibland också om att säga nej. Att gå utanför boxen är fantastiskt, men inte om dina värderingar eller din integritet får stryka på foten. Ibland har vi ett ansvar att säga nej, för vår egen skull. Men väldigt mycket oftare har vi ett ansvar att säga ja…